Ska det vara så jäkla svårt att bara ha en normal konversation? Tydligen ska allt sägas så fort som möjligt, inget onödigt alls, kanske bäst om man inte pratar alls... Någon i det här huset har blivit så tråkig, och det är inte barnen.... Ska man inte kunna berätta saker, prata om saker??? Det kan ju inte vara helt ovanligt att man gör, eller?
Exempel... Jag var så glad över att Vilma verkligen lekte idag på öppis, hon har inte vågat det innan. Så det ville jag berätta.
- oftast på öppis brukar Vilma bara sitta still och titta eller bara vilja vara hos mig men idag...
- Men herregud, kom till saken nån gång, det har du ju sagt förut.
- öööh, ja, men jag skulle bara börja det jag ville berätta så.
- Men man kanske inte behöver tjata. Det har du sagt förut.
- ja ja, idag lekte hon massor i alla fall...
- Bra, det räcker att säga så...
Allvarligt, hur kul är det här... Jag har sagt en, max två gånger att hon inte vill leka när vi är där, men det var längesedan.... Usch, jag är lite less... Klaga klaga klaga... Men jag kanske överdriver... blä...