Att kunna hålla sig för skratt...

Ibland gör barn saker som man egentligen inte ska skratta åt, men det är svårt att låta bli. Kanske när de använder ett språk som inte riktigt är passande:

Alva sitter i badkaret och leker med en tvättlapp, Vilma har tappat sin tvättlapp och den flyter fram till Alva som utbrister "Men vad i helvete, två tvättlappar?". Skrattar man tycker hon ju att det är kul och svär kanske mer, men det lät så dumt! Jag kunde inte hålla mig.

Och så kan det bli komiskt när de gör saker som de inte borde:

Alva hittade en klädnypa idag och sa att hon skulle sätta den på läppen. Gör inte det, det skulle göra ont, sa jag. (Jag höll på att byta blöja på Vilma och det var inte läge att lämna henne för att gå och ta klädnypan, det hade kunnat leda till att jag fått skura hela badrummet). Alva säger igen att hon tänker sätta den på läppen och fick samma svar. Efter någon sekund hör jag ett illvrål och ser en väldigt ledsen person som står och viftar med armarna och studsar upp och ner och som har en klädnypa fastsatt i läppen. Inte lätt att hålla sig från att säga Vad var det jag sa? Inte lätt att hålla sig för skratt efteråt, för på något vis var det hela mitt fel och lilla åskmolnet stormade iväg upp för trappan muttrandes en massa arga saker. Hon såg bara så kul ut.