Det är inte lätt det här med döden. Det kan vara svårt att ta upp och inte lätt att veta hur man ska reagera och bete sig när någon förlorat en närstående. Att förlora farmor var jättejobbigt. Men hon var ändå en gammal människa... Att förlora pappa väldigt kort därefter känns fruktansvärt! Jag är otroligt svajig i humöret och har ingen ork alls... Men det är kanske inte så konstigt. Men mitt i allt elände blir man ändå glad över att folk ändå bryr sig. Att man tar sig tid att ringa eller skicka ett kort eller sms eller så. Bara för att beklaga eller höra hur det är. Det skulle vara lätt att välja andra kassan i affären bara för att slippa komma fram och beklaga, men folk gör inte det. Jag blir stoppad på stan av alla möjliga som vill prata en stund och höra vad som hänt. Det känns bra. Skönt att höra att folk tänker på en när man har det jobbigt. Skönt att veta att folk tänker på pappa och undrar vad som hände. Det hjälper och ger lite mer ork.
Sen har jag inte det tålamodet med barnen som jag borde ha. Men de är underbara och gör allt lättare! Vad skulle jag göra utan dem!? Härliga, tokiga, härjiga, goa ungar!
